3:e plats

Inför nästa deltävling av melodifestivalen säger jag bara: Heja Lettland och Brainstorm med My star år 2000!

Tre upptäckter

Last.fm är ett gott komplement till mitt mer ordinarie musiklyssnande. Det går att göra nya upptäckter av såväl gammalt som nytt (som om jag inte redan visste att det finns mer där ute). Old 97's är en sådan upptäckt och jag grämer mig fortfarande att jag inte upptäckte dem tidigare. Jag förmodar att jag har beklagat mig över detta tidigare. De kommer i alla fall från Dallas, Texas och bildades 1993. De har ett antal album i bagaget och deras senaste Blame it on Gravity snurrar flitigt i min cd-spelare nu.


Won't Be Home / Old 97's (2004/2007)





A.C. Newman, (Allan Carl) från Vancouver i Kanada och till vardags i bandet The New Pornographers (Neko Case återfinns här också), har i år släppt en spännande skiva vid namn Get Guilty. Den har inte kommit hit än, släpps i mars och verkar mycket lovande. The Palace at 4am kommer från den här rykande färska skivan.


The Palace At 4am / A.C. Newman (2009)





Den tredje upptäckten heter Ryan Bingham. 2007 släppte han albumet Mescalito, en skiva som omgående bör införskaffas. Lost Highway Records verkar hålla hårt i en del videoklipp. Å andra sidan saknas det inte videoklipp kring Ryan Bingham som artist och hans band och hur de spelade in skivan och... Men, i alla fall, lyssna till slidegitarren!

Manchester

The Inspiral Carpets kom från Manchesterområdet och var samtida med The Stone Roses och Happy Mondays i det som brukar kallas Madchester-scenen i slutet på 1980-talet. De förra var lika svängiga och popiga som de senare, även om ljudbilden i övrigt skiljde sig åt dem emellan. The Inspiral Carpets drog mer åt det psychedeliska hållet än de andra två. Något som förstärktes av gitarrerna och inte minst orgeln. Låttexten passar åter i dessa dagar tyvärr (får man väl säga). Då ingen riktigt vet hur hårt den ekonomiska krisen ska drabba...eller kanske rättare vad politikerna tänker göra för att motverka effekterna av krisen.


This Is How It Feels / The Inspiral Carpets (1990)

80-talets rockscen

The Gun Club och Pixies är två av 1980-talets mest in-flytelserika rockband. De förra hade sin storhetstid i början av det decenniet medan de senare väsnades i slutet. The Gun Club leddes av sångaren och gitarristen Jeffrey Lee Pierce, som tidigare hade varit ordförande i Blondies fan club i Los Angeles. Mother Of Earth kommer från albumet Miami 1982, där förresten Debbie Harry gjorde ett gästspel.


Mother Of Earth / The Gun Club (1982)





Monkey Gone To Heaven / Pixies (1989)

Rock på 00-talet

Det förvånar en inte att läsa, att amerikanska bandet Murder By Death har spelat tillsammans med band som The Pogues, Reverend Horton Heat och Flogging Molly. Musikaliskt passar de här banden bra ihop även om de skiljer sig åt. Själv upptäckte jag Murder By Death på Milesofmusic och föll för deras speciella sound och sångaren som ibland får en att tänka på Johnny Cash. Det första albumet jag inhandlade från Milesofmusic var In Boca Al Lupo där följande låt Brother finns med. Gott att höra att det fortfarande än idag finns band som är beredda att rocka sk...


Brother / Murder By Death (2006)

Perfekt 77" Punk

Här är en sång för alla som har någon "perfekt", hopplös, mallig, skrytsam släkting (eller vän) och som dessutom alltid och hela tiden framhålls som så fantastisk av sin mamma (alternativt någon annan person). Härtill på ett sådant sätt att det står en upp i halsen. "Now I've got a cousin called Kevin, He's sure to go to heaven, Always spotless clean and neat...His mothers little golden boy"

The Undertones bildades 1976 och kom från Derry i Nordirland. De är kanske mest kända för Teenage Kicks från 1978. Inspirationen (enligt hemsidan) kom från Ramones och Buzzcocks men deras sound var ändå eget för att inte tala om Feargal Sharkeys röst. En intensiv och tät, med "glimteniögat" spelning av The Undertones, hade jag förmånen att bevista på Stadsteatern i K-hamn 1980 (om jag nu inte tar fel på år).


My Perfect Cousin / The Undertones (1980)

The man in black

26 februari 1932 föddes mannen som brukade öppna sina konserter med " Hello, I'm Johnny Cash". Här följer ett klipp tillsammans med June Carter Cash från den klassiska fängelsespelningen San Quentin 1969.


Jackson / Johnny Cash & June Carter Cash (1969)

Get ready - mer reggae

Ren och skär glädje, "dance our sorrows away" och förtröstan...

Get Ready / The Gladiators





Här kommer ännu en dansant, tung...

Natty Rebel / U Roy (1976)

Högt spel

Om man ska förlora, så kan man likaväl göra det rejält. Så, så Eef Barzelays Lose big ska kanske inte följas bok-stavligt. Låten kommer från Barzelays andra soloalbum med samma namn. Nu upptäcker jag på Clem Snides hemsida att han har återvänt till det här bandnamnet. Och just i dagarna har ett nytt album Hungry Bird släppts i Clem Snides namn. Det bör firas för Clem Snide/Eef Barzelay tillhör mina favoriter och varför inte med ovan nämnda titelspår från senaste (i Barzelays namn) skivan.


Lose Big / Eef Barzelay (2008)

Mer bra reggae

Lightning Flash (Weak Heart Drop) / Big Youth (1975/1978)

Manchester 77" Punk

Howard Devoto och Pete Shelley bildade The Buzzcocks i Manchester 1976. De gillade elektronisk musik, Brian Eno och The Stooges och så fick de som så många andra upp ögonen för Sex Pistols. De hann spela in en EP innan Howard Devoto som bekant bestämde sig för att hoppa av för att senare starta Magazine. Buzzcocks fortsatte utan Devoto men de splittrades 1981 då Shelley satsade på en solokarriär och de andra satsade på egna projekt. The Buzzcocks åter-uppstod igen 1989 och har fortsatt sedan dess med olika besättningar runt sångaren Pete Shelley. The Buzzcocks agerade förband åt bland annat Nirvana på deras sista turné 1994 och Pearl Jam 2003. Först kommer min personliga favoritlåt Everybody's Happy Nowadays och därefter en av deras kanske mest kända låtar Ever Fallen In Love?.


Everybody's Happy Nowadays / Buzzcocks (1979)




Ever Fallen In Love? / Buzzcocks (1978)

Reggae

Ännu en mycket bra reggaelåt...


Behold / Culture (1978)

The correct use of 77" Punk

Howard Devoto hoppade av Buzzcocks 1977 för att starta det egna bandet Magazine. Deras första singel Shot By Both Sides från 1978 är en av mina absoluta favoriter från den här tiden. Denna låt är kanske deras rakaste, för efter denna kom bandet att bli mer experimentella. De fortsatte dock att producera intressant musik. Gruppen upplöstes 1981 av Devoto själv, kanske på grund av de uteblivna fram-gångarna samt de andra medlemmarnas åtaganden i andra bandkonstellationer som Visage (John McGeoch, Barry Adamson och Dave Formula), Siouxsie & The Banshees (John McGeoch) och senare också Nick Caves band The Bad Seeds (Barry Adamson).

Magazine har haft betydelse för bland annat Radiohead som vid upprepade tillfällen spelat Shot By Both Sides. 2006 inledde Morrissey sina framträdanden med A Song From Under The Floorboards en annan spännande singel signerad Magazine.

Eftersom det här är en sådan speciell låt, kör jag den i två versioner. Först en TV-liveupptagning (som inte är fullständig) och därefter en studioupptagning. Bara för sakens skull...


Shot By Both Sides / Magazine (1978)

77" Punk med RAR-koppling

The Ruts var ett punkband som engagerade sig i Rock Against Racism-rörelsen på 1970-talet. Deras musik var rätt hårdför men de spelade också in ett antal reggaelåtar av hyfsad kvalité. Men följande låt har inte speciellt mycket musikaliskt med reggae att göra förutom rent titelmässigt. I slutet av bandets karriär gjordes också försök att närma sig 2Tone-banden och ska-musiken. Bandets karriär blev dock tyvärr kortvarig eftersom sångaren Malcolm Owen dog 26 år gammal av en överdos heroin 1980. Övriga i bandet fortsatte under namnet Ruts D.C. en tid, men det var svårt att ersätta Owen.


Babylon's Burning / The Ruts (1979)

Fite dem back

I 1970-talets England fick extremhögern ett uppsving i den då ekonomiska krisens spår. Många människor kom dock att engagera sig mot dessa rörelser. Bland dessa fanns många punkare och naturligtvis många invandrare som upplevde extremisternas framfart in på bara kroppen. Denna mot-rörelse organiserades i bland annat RAR eller Rock Against Racism. Det anordnades konserter och festivaler där såväl punkband som reggaeband uppträdde tillsammans, som ex-empelvis The Clash, Steel Pulse, Sham 69, The Ruts, Aswad och Tom Robinson Band.

En annan person som dyker upp i den här vevan är Linton Kwesi Johnson. En poet och journalist född på Jamaica men uppvuxen i Brixton i London. Hans musik går rakt in i mitt hjärta. Raka, sträva, poetiska texter om det då samtida vardagslivet för invandrare och deras möten med polis-brutalitet och rasism. I videoklippet gör Johnson en koppling mellan dagens situation och den tid då texten skrevs och hur lite som egentligen har skett. Ett annat tecken på detta förhållande är RAR:s återfödelse 2002 med Love Music Hate Racism med bland annat Mick Jones från The Clash, Buzzcocks och The Libertines. Senare har rörelsen utökats och fler band tillkommit liksom musiktidningen NME.


Fite Dem Back / Linton Kwesi Johnson (1979)

77" Punk?

The Jams sångare och ledare Paul Weller brukar inte gilla etiketten punk. Han brukar framhålla modstillhörigheten istället. Men för egen del ser jag The Jam som en del av punkvågen. De (har vilket klippet nedan visar och) hade energin och engagemanget, som fanns i mycket av musiken vid den här tiden. Sedan kan man så klart diskutera musik och stil och vad som räknas hit eller dit. Men punkvågen då var inte så enhetlig, att det inte skulle ha funnits utrymme även för mer "avvikande" element som The Jam, är min uppfattning.

In The City var The Jams debutsingel 1977 och den följdes senare samma år av debutalbumet med samma namn. The Jam kom att utveckla sin musik vidare fram till 1982 då de split-trades. Paul Weller fortsatte därefter sin karriär först med The Style Council och sedan som soloartist. Men jag har anledning att återkomma till detta senare. Jag ska väl bara tillägga att Paul Wellers intresse för soulmusik har givit mig spännande impulser till egna upptäckter inom denna genre.


In The City / The Jam (1977)

Reggae & Toots

Toots Hibbert ledaren i Toots & The Maytals sägs ha gett namn åt reggaemusiken med Do the Reggay från 1968. Oavsett sanningshalten i detta påstående så är det svårt att förbigå det här bandet. De har varit viktiga för såväl ska- rocksteady- som reggaemusiken. Som jag har nämnt i ett tidigare inlägg var Toots & the Maytals också en viktig länk mellan reggae och punk i 1970-talets England. Sweet & Dandy vann utmärkelser på en sångfestival i Jamaica 1969. Här framförs låten i den för reggaemusiken så viktiga filmen The Harder They Come från 1972 där bland annat Jimmy Cliff hade en huvudroll.


Sweet & Dandy / Toots & The Maytals (1969)

För utomhusbruk

Jason Lytle (tidigare Grandaddy) propagerar här för utomhusliv och till sin hjälp vid lägerelden har han ett gäng ungar. Kan det göras och sjungas bättre..."I wanna swim in the river and lie in the sun"... Därmed säger jag godnatt...


Nature Anthem / Grandaddy (2004)

77" Punk

The Members är ett av alla de punkband som bildades i England på 1970-talet. Första albumet At The Chelsea Nightclub utkom 1979. Från den här skivan kommer Sound Of The Suburbs.


Sound Of The Suburbs / The Members (1979)

Ännu mer reggae

Som så många andra av de tidiga reggaebanden, har The Gladiators sitt ursprung i Jamaicas rocksteady och ska-scen på 1960-talet. Fullängdsdebuten skedde dock först 1977 med albumet Trenchtown Mix Up. Härifrån kommer Rude Boy Ska som även finns i tidigare versioner med bland annat The Wailers.


Rude Boy Ska / The Gladiators (1977)

Mer reggae

Här är ännu en tung, tung (i dubbel bemärkelse) favoritlåt...


Throw Away Your Gun / Prince Far I (1980/1991)

Vådan av speglar i...

Apropå "speglar i badrum" och reggae, så doftade det kanske mer reggae om Birmingham-bandet The Beat än något av de övriga 2Tone banden i, om man så vill, den andra ska-vågen i England runt 1980. Här är de i alla fall...


Mirror In The Bathroom / The Beat (1980)

Ett "tungt" uppvaknande

Mitt intresse för reggae började inte (märkligt nog) med reggaens självklara portalfigur Bob Marley. Visst, det var svårt att undgå Marley, men just då var det inget som klack till i mig. (Det kom dock senare och då blev desto rejälare) Och inte heller började det med Peps Persson.

Nej, istället började det lite trevande med det engelska reggaebandet Steel Pulse, mina favoriter Toots & The Maytals liksom självklart Linton Kwesi Johnson. Och så bidrog förstås The Clash olika försök till reggae till detta mitt uppvaknande. Även ska-banden The Specials och The Beat satte fart på mitt intresse. Toots & The Maytals kan ses som en samlande länk för nämnda band. Både The Clash och The Specials gav sig förresten på Maytalslåtar som Pressure Drop och Monkey Man med gott resultat.

Här i Sverige hade man även möjlighet att lyssna på Thomas Gyllings reggaespäckade radioprogram runt decennieskiftet 1970/1980 och jag minns att jag föll handlöst för Burning Spears och Winston Rodneys Door Peep. Och om jag inte minns helt fel presenterades bandet och låten av Gylling som "det tyngsta av allt tungt". I vilket fall som helst så minns jag det på det viset. Det finns tydligen en tidigare version av låten men min favorit härstammar från albumet Man In The Hills.


Door Peep / Burning Spear (1976)

Inte sista

Eftersom The Breeders och Kim Deal ändå nämndes i förra inlägget i samband med Pixies, måste jag bara... Låten Cannonball från The Breeders album Last Splash var/är en favoritlåt och skivan var och är fortfarande en av de bästa skivorna från 1993. Förra året 2008 släppte de sitt fjärde album Mountain Battles och knep en plats på min årsbästa-lista.


Cannonball / The Breeders (1993)

He could not make it

Pixies stora inflytande på den alternativa rockmusiken från 1990-talet och framåt är väl ett oomstritt faktum. Låtar som Where Is My Mind?, Debaser, Monkey Gone To Heaven stärker detta faktum, liksom alla hyllningar från band som Nirvana, Radiohead, Blur och Weezer bland annat.

Pixies bildades i Boston 1985 av Black Francis, David Lovering, Kim Deal och Joey Santiago. De gav ut fem skivor innan de splittrades 1993 efter interna stridigheter. Black Francis startade därefter en solokarriär under namnet Frank Black och Kim Deal fortsatte med sitt tidigare sidoprojekt The Breeders. På 00-talet har de återförenats för ett antal spelningar. Eftersom jag hade svårt att hitta några vettiga klipp med någon av de ovan nämnda sångerna, valde jag istället en annan personlig favorit från deras sista platta Trompe Le Monde.


Motorway To Roswell / Pixies (1991)

En solig vinterdag

Jaha, då är man där igen. En textrad, sången, magkänslan, det där som drabbar en, Iris DeMent tillsammans med Emmylou Harris och så vackert instrumenterat.


"but I can't see too good, I got tears in my eyes
I'm leaving tomorrow but I don't wanna go"
(Iris DeMent)


Our Town / Iris DeMent (1992)

Avslutning

Avslutar dagen tillsammans med Fleet Foxes och Mykonos. Det här bandet och speciellt den här sången får mig att känna att rockmusiken har en framtid, samtidigt som den bekräftar varför jag finner och har funnit rockmusiken så effektfull och engagerande. Det behövs egentligen inte några ord, utan det ska kännas. Lyssna på vändningen efter ungefär två minuter när man tror att låten håller på att tona bort...


Mykonos / Fleet Foxes (2008)

Precious time

På nyårsdagen delsummerade jag förra året och ett band som nämndes i samband med detta var Matthew Grimm & The Red Smear. Denne Matthew Grimm var tidigare med i ett New York-band vid namn Hangdogs, som gav ut en handfull album mellan åren 1998 och 2003. På 90-talet delade bandet också en spelning tillsammans med de då kommande storheterna Old 97's och Whiskeytown, de senare med bland annat Ryan Adams. Följande klipp fann jag under mina eftersökningar, en hyllningssång till den engagerade skådespelerskan Janeane Garofalo, som förresten kunde ses (av den "vakne") i en film vid namn 200 Cigarettes i natt. Hon medverkar också själv i följande videoklipp. Ljudet är väldigt lågt så här gäller det att höja!


Hey Janeane / Hangdogs (1998)

Nytt

När man upptäcker nya musikaliska fenomen, undrar jag ibland varför man fastnar för det ena och inte det andra. Vad är det som gör, att man närapå rent reflexmässigt hävdar, att det här är bra och det där är inte så bra? Jag misstänker att man kan närma sig frågan utifrån genre och stil. Vissa band eller artister gillar man eftersom man är förtjust i en specifik genre. Jag tror också att ålder spelar en viss roll liksom andra aspekter, som jag dock inte tänker gå in på här och nu.

Men frågan kvarstår varför man gör de val som man gör. Bara för att man är förtjust i en viss genre gör det inte att man gillar allt som kan hänföras dit. Så frågan måste omformuleras; vad når en först när man hör en ny låt eller vad hör man i musiken som tilltalar en. Den franske sociologen Pierre Bourdieu, som gärna studerade smak i förhållande till social tillhörighet och varför somliga har företräde eller möjlighet (läs makt eller socialt och kulturellt kapital) att hävda att deras smak är bättre och finare än någon annans, hävdar att ingen smak är så tätt förknippad med kroppen som musiksmaken. Undantaget är den kulinariska smaken i så fall. Önskar någon fördjupa sig mer i Bourdieus tankar så vänder man sig med fördel till dennes Kultur och kritik (s.171ff).

Magkänsla är alltså vad det handlar om, om man lyssnar till Bourdieu. Samtidigt väljer jag, enligt ovan, att bortse från genre och generation, klass och genus. Jag har, vill jag betona, inte djupare analyserat vad det är som påverkar mig, så för någon kanske det här resonemanget upplevs som något av ett antiklimax, om nu någon tänkte att jag skulle komma med någon form av uttömmande svar i frågan. Jag tror istället att varje person måste rådbråka sig själv be-träffande det här spörsmålet. Vad man reagerar på handlar nog mer om personliga ställningstaganden, som man är mer eller mindre medveten om. Själv anser jag nog att sången är viktig, rösten måste tilltala mig på något vis (om det rör sig om vokal musik så klart). Dessutom bör texten beröra mig på något sätt men det kan räcka med ett ord eller en rad. Men det bör drabba mig på något sätt, "magkänslan"? I vissa genrer är givetvis instrument, ljud och teknik av större betydelse än i andra.

Nu lämnar jag jag det här resonemanget för något "nytt" (för mig) The Avett Brothers från Concord, North Carolina. Brödraparet Seth och Scott Avett (företrädesvis) har hållit på och släppt ett knappa tiotal skivor under åtta år. Jag fastnade först för deras bluegrassdoftande rockmusik och nu har jag även fastnat för några textrader. Det börjar med "If I get murdered in the city, Don't go revenging in my name" sedan utvecklas detta försoningstema till ett ställningstagande att inte avsluta det påbörjade samtalet människor emellan.





Murder In The City / The Avett Brothers (2008)

Someone like you

Irländske Declan O'Rourke förtjänar all den uppmärksamhet han rönt och mer därtill egentligen. Och jag förstår inte varför cdon inte har hans skivor på lager. O'Rourke har dessutom turnerat med artister som Snow Patrol, Teddy Thompson, The Cardigans och Paul Weller bland annat. Så...

Det här är sången som Paul Weller önskar att han skrivit...

"Who puts the rainbow in the sky?
Who lights the stars at night?"
(Declan O'Rourke)


Galileo / Declan O'Rourke (2003)

Det här är

För P


"Yours is the first face that I saw.
Think I was blind before I met you."
(Conor Oberst / Bright Eyes)


First Day Of My Life / Bright Eyes (2005)

It's not a love song

Två skivor, som nått hit till Sverige, har Maria Taylor givit ut så här långt. 11:11 och Lynn Teeter Flower heter dessa två album. Maria Taylor kommer från Birmingham, Alabama och har även jobbat tillsammans med Orenda Fink under namnet Azure Ray. Taylor har också regelbundet medverkat på skivor med Bright Eyes på såväl trummor som sång. Conor Oberst från just Bright Eyes medverkar förresten med bakgrundssång på Song Beneath The Song. Och känner man igen låten så har man förmodligen sett Grey's Anatomy på TV.


Song Beneath The Song / Maria Taylor (2005)

Kontemplation

Ibland överraskas man, som i fallet Innocence Mission. Jag hade fått för mig att det var ett relativt nytt band men ack vad jag bedrog mig. Det var genom Fargo Records (Paris) och albumet We Walked In Song (2007), som jag först kom i kontakt med dem. Jag visste också att deras skiva Birds Of My Neighborhood kom 1999, även om den gavs ut på nytt 2006. Men att de startade tidigt på 1980-talet och släppte sin första EP 1986 förvånade mig storligen.

Nu får jag acceptera faktum. Tyvärr är det svårt att hitta några videoklipp som gör dem rättvisa. En av mina favorit-låtar med dem är The Lakes Of Canada från 1999. Nedan föl-jer ett videoklipp med sången tillsammans med sjöbilder från den kanadensiska provinsen Manitoba. Det är det bästa som kan uppbådas just för tillfället. Av just den här låten finns det många covers. Det tyder på en viss poularitet. Sufjan Stevens bland annat trotsar kylan och vinden på taket till Cincinnati's Memorial Hall och framför på banjo en spännande version av The Lakes Of Canada.


"Look for me another day.
I feel that I could change,
I feel that I could change.
There's a sudden joy that's like
a fish, a moving light.
I thought I saw it,
rowing on the lakes of Canada."

(Karen Peris)


The Lakes of Canada / The Innocence Mission (1999)




The Lakes Of Canada / Sufjan Stevens (2007)

Fix it

"What makes them walk away
after all these years?
These years of learning it the hard way
by the lessons from the years
I know it's not a game, but it feels like losing"

(David Ryan Adams)


Fix it / Ryan Adams (2008)




Ryan Adams sågs en tid som countryns framtid, först tillsammans med bandet Whiskeytown sedan som soloartist. Som soloartist gav han ut två bejublade album, därpå dalade stjärnan något och därefter betänkligt. Anseendet har väl stärkts något på senare tid. Själv är jag glad att jag stiftade bekantskap med Ryan Adams något senare efter att den värsta hypen lagt sig. Jag roas inte nämnvärt av ältandet huruvida en artist eller band var bäst då eller sedan. Enligt min egen erfarenhet varierar kvalitén i en musikers karriär (en självklarhet kan tyckas men...). Det är som om vissa har svårt att släppa detta enahanda dikotoma tänkande, som utgår från ont och gott och att inget finns däremellan eller för den delen utanför eller ovanför, Elvis eller Tommy(?), Beatles eller Stones(?) och så vidare.


När jag ändå rör mig i Ryan Adamsland kommer här ytter-ligare ett videoklipp med en sång, som jag inte har hört förut.


Follow The Lights / Ryan Adams (2007)

Angeläget

För ungefär ett år sedan blev det några spelningar för Conor Oberst i den då pågående presidentvalskampanjen för Obama såväl som soloartist, som bandledare i Bright Eyes. I augusti förra året släpptes det första albumet i Conor Oberst eget namn tillsammans med The Mystic Valley Band. Skivan spelades in i Mexiko närmare bestämt i Tepoztlán, Morelos.

Trots sin relativt ringa ålder (född 1980) har Conor Oberst från Omaha, Nebraska hunnit med ett antal skivor främst under namnet Bright Eyes. Jämförelserna med Bob Dylan har duggat tätt och kollar man några svenska kritiker i svenska dagspressen så intar de en relativt avmätt hållning till honom. En inställning jag finner något njugg men det är inte ovanligt att det drabbar artister som tar ställning i olika frågor (allra minst politiska). Själv är jag särskilt förtjust i Oberst röst och sätt att framföra sina sånger, ofta angelägna sådana.


Souled out!!! / Conor Oberst (2008)

Imagine our love

Ett stort GRATTIS till er L & C (ni vet vilka ni är) från mig denna speciella dag - med en sång för två!!!


Open Your Heart / Lavender Diamond (2007)




Neofolkartisten Devendra Banhart lär ha sagt om Lavender Diamond att de framför gammaldags (i positiv bemärkelse) psychedelisk "love medicine". Och om man lyssnar till musiken, smakar frukosten bättre och man kommer att skratta oftare...

Godkänt

Dags att påbörja firandet av G som i godkänt. Det ska nu ske med hjälp av det skotska rockabilly-bandet The Styng Rites. Jag vet inte mycket om dem och för att vara mer exakt - ingenting. Jag köpte en tolvtumssingel vid namn Night Cruising E.P. med dem 1988. Troligtvis inhandlad i London. En info- och kontaktadress till dem är adresserad Edinburgh. Det är väl i stort sett all information på skivan förutom inspelningsort och data kring det, samt bandmedlemmarnas namn: Stephen Church, Angus McIntyre, George Miller och Iain Mathie.

Jag var (är) väldigt förtjust i den här skivan och tyckte det var god klass på musiken och bandet. Jag upplevde dem som mer chosefria än en del av de engelska psychobilly-banden, som kunde bli lite för mycket. Eftersom jag inte har någon vinylspelare kan jag inte spela upp tolvtummaren just nu. Men så fann jag till min stora förtjusning ett videoklipp (den här låten finns dock inte med på ep:n Night Cruising) med dem inspelat redan 1982. Tack för YouTube! Jag har annars googlat The Styng Rites men har inte fått fram någon speciell information kring bandet. Däremot fann jag ett band vid namn The Kaisers som verkar ha någon form av samröre med The Styng Rites. Kanske någon medlem i det förra påbörjade sin karriär i det senare, någon George... Men i alla fall, håll till godo med lite skotsk rockabilly och grattis alla ni G!


Real Cool Chick / The Styng Rites

Ännu en sång om uppbrott och med ståbas

Galaxy 500 / Reverend Horton Heat (2002)

En sång om uppbrott

Ett annat band som The Cramps inspirerade är Reverend Horton Heat från Dallas. De bildades 1985 och det sägs även om dem att de introducerade psychobillygenren i USA. De verkar fortfarande vara aktiva. 1992 var i alla fall följande spår en speciell favorit...


Where In The Hell Did You Go With My Toothbrush? / The Reverend Horton Heat (1992)

Inte en melodifestival utan ståbas

Jag finner ett illustrativt videoklipp signerat The Guana Batz apropå den brittiska psychobillyscenen på 1980-talet, som jag nämnde i ett tidigare inlägg om The Cramps. Klippet ger en bra bild av all den energi och galenskap som bandet skapade då. Vurmen för skräckfilmsmotiven märks i låt-texten. Det här är typiska stildrag för den här vågen av brittiska band som bland annat representerades av nyss nämnda T.G.B. och The Meteors.

Det bör väl också tilläggas att förutom The Cramps inspirerades scenen också av band som The Stray Cats och The Polecats som vann en del framgångar med sin rockabilly i början av 1980-talet i såväl USA som Storbritannien. The Guana Batz spelade ofta på the Klub Foot i London varifrån följande kommer...


Nightwatch / The Guana Batz (1985)

Just nu

Var är himlatrumpeterna... "And anything to make you smile"... Nu behövs det lite "skäggrock" och har du missat Band Of Horses från Seattle är det bäst att höra upp. Spelas med fördel högt... Så lyssna nu och hör sen! Vansinnigt sagolikt vackert är det men med distans (som videon visar). Låten härstammar från deras andra album Cease To Begin som släpptes 2007 på Sub Pop.


No One's Gonna Love You / Band of Horses (2007)

The Cramps

Ser på nyheterna att The Cramps sångare Lux Interior har avlidit. Lux Interior bildade The Cramps tillsammans med sin fru Poison Ivy på 1970-talet och de blev då en del av den amerikanska punkscenen tillsammans med band som The Ramones, Television och Blondie bland andra.

The Cramps inspirerades bland annat av rockabilly, garagerock, glam och tidig punk. De hade också en viss förkärlek för B-skräckfilmer liksom dito science-fiction. De kom även att verka stilbildande för en rad engelska band som The Meteors, The Sting-Rays och The Guana Batz på 1980-talet. Jag såg förresten The Guana Batz på Hammersmith Odeon i London, vilket var en lätt surrealistisk upplevelse med föreningen av rockabilly och punk beträffande såväl kläder som musik. Tyvärr, tänker jag nu, fick jag aldrig uppleva The Cramps live.

Dessa engelska band ingick för övrigt i den våg av band som betecknades som psychobilly. En term som antagligen myntades av Lux Interior själv. Även om han om han var noga med att inte kategorisera The Cramps musik dit. Genom de här banden kom jag själv i kontakt med The Cramps musik via skivaffären Musik och Konst (fortfarande igång) i Malmö. Därifrån fick jag också med mig LP-skivor med samtida amerikanska band som The Panther Burns och The Gun Club.


Garbageman / The Cramps (1980)

London

När London-saknaden blir för svår, är jag tacksam för...


Misty Morning, Albert Bridge / The Pogues (1989)




Rainy Night In Soho / The Pogues

Pedagogiska arbetssätt eller metoder

Swindonbandet XTC får stå för dagens inlägg apropå rubriken. Making Plans For Nigel var bandets första större hit och släpptes 1979. 1992 spelade för övrigt Primus in en version av låten liksom Robbie Williams 1997.


"We only want what's best for him
We're only making plans for Nigel
Nigel just needs this helping hand"

(Colin Moulding / XTC)


Making Plans For Nigel / XTC (1979)



Observera att videon innehåller handfasta pedagogiska tips. Eventuellt något att ta fasta på... Men nu återstår bara att tacka för gott samarbete högt ärade kollegor!

50 igen

Idag för femtio år sedan förolyckades Buddy Holly tillsammans med Ritchie Valens och The Big Bopper samt piloten i en flygplansolycka strax efter start. Även om Buddy Hollys karriär fick ett abrupt och tragiskt slut så har han haft ett starkt inflytande på rockmusiken. The Beatles, Bob Dylan och The Rolling Stones, som spelade in Buddy Hollys Not Fade Away, är bara några i raden av band som hyllat honom och hans musik. Peggy Sue - videoklippet visar honom och bandet live medan Rave On är en av mina personliga favoritlåtar.


Peggy Sue / Buddy Holly (1957)




Rave On / Buddy Holly (1958)

Vilodagen

The Cave Singers backar ibland upp Lightning Dust förtäljer nätinformationen, apropå förra inlägget. Och jag vet att jag har kollat upp det här bandet tidigare men inte blivit så tagen då, men nu! Lyssna på musiken och se videoklippet med det Seattle-baserade bandet The Cave Singers. Ett stompigare besvärjande, med mycket rootssmak om besatthet, får man leta efter. Tänk på vilodagen...


Dancing On Our Graves / The Cave Singers (2007)

Februari

Den här månaden väntar jag med spänning på att Andrew Bird, Alternate Routes och Morrissey ska släppa nya skivor. Andrew Birds nya album är förresten redan bokat.


Dagens stora och glädjande överrasking är annars att kanadensiska Lightning Dust, enligt hemsidan, släpper nytt framåt sommaren eller hösten. Mats Sundin får faktiskt ursäkta men för mig är det här en större nyhet, att Amber Webber och Joshua Wells från Vancouver tänker följa upp sin underbara självbetitlade debut från 2007, än nämnde Sundins framfart eller inte i Vancouver Canucks (NHL). Lightning Dust är deras sidoprojekt vid sidan om moderbandet Black Mountain. Deras musik är inte helt enkel att definiera men den skiljer sig helt klart från Black Mountains mer gitarr-baserade. Den är lugn och ofta kontemplativ. Piano och orgel liksom akustisk gitarr samt Webbers röst ges tydligt utrymme på första skivan. Och att döma av det demo "Antonia Jane" bandet lagt ut, fortsätter de på det här spåret. Lyssna här: http://www.myspace.com/lightningdust


Highway / Lightning Dust (2007)