Montana

Grandaddy upplöstes och bandets sångare och låtskrivare lämnade Kalifornien och drog till skogs. I Montanas skogar hittade han tillbaka och ett nytt album Yours Truly, The Commuter i eget namn finns nu ute.


I Am Lost (And The Moment Cannot Last) / Jason Lytle (2009)

Än finns det hopp

Ingen är som Neil Young, en säker följeslagare med ett nytt album och nya sånger.


Light A Candle / Neil Young (2009)

Eftersom...

följande låt omnämndes i föregående inlägg, kommer den följaktligen här...


A Girl Like You / Edwyn Collins (1994)

Fler fynd

1992 förgyllde The Frank And Walters från Cork, Irland den musikaliska scenen med sin optimism och smittande glädje. Från albumet Trains, Boats And Planes kommer nedanstående låtar, som för övrigt producerades av Edwyn Collins fd medlem i det skotska postpunk-bandet Orange Juice. Collins är även känd för singeln A Girl like You från 1994. Beträffande det ena av de två klippen utfärdas härmed en "soundofmusic-varning" för säkerhets skull.

Försökte förresten se The Frank And Walters live i London sommaren 2005 på någon klubb i närheten av King's Cross men gav upp efter några timmar eftersom kön aldrig ville ge vika. Det är väl det närmaste jag har kommit bandet så här långt. Annars turnerade de flitigt i början av 1990-talet bland annat som förband till dåtida storheter som Inspiral Carpets och Carter USM. Senare fick storheter i vardande som Suede och Radiohead agera förband till dem. Efter detta förlorade jag kontakten med TFAW, även om jag som sagt försökte 2005. Ett antal skivor har de också producerat, något som kan vara värt att kolla upp.


This Is Not A Song / The Frank And Walters (1992)





After All / The Frank And Walters (1992)

Noir Désir

Glädjen är stor för tillfället eftersom jag har hittat den där speciella låten med det franska bandet Noir Désir. Det här var en favoritlåt från MTV-programmet 120 Minutes. Jag hade så gott som glömt bort såväl låt som band men av en slump stötte jag på dem och fann dessutom rätt låt En Route Pour La Joie från albumet Du Ciment Sous Les Plaines. Det blev aldrig av att jag köpte någon skiva med Noir Désir. Antagligen berodde det på att det inte var så enkelt att få tag på deras skivor vid den här tiden varken här hemma eller i London för den delen.

Så nu kommer ett stycke fantastisk fransk attack-rock!


En Route Pour La Joie / Noir Désir (1990/91)

En comeback som heter duga

Det amerikanska bandet Television med Tom Verlaine som frontfigur och sångare släppte två stilbildande album på 1970-talet. 1977 kom albumet Marquee Moon och därefter släpptes Adventure 1978. Bandet gjorde sedan ett uppehåll för att återkomma 1992 med det självbetitlade albumet och den lysande Call Mr Lee.


Call Mr lee / Television (1992)

Lagom galet

The Birthday Party flyttade från Australien till England och London 1980. Här släppte man singeln Mr Clarinet som genast föll mig i smaken. Jag gillar det något aviga ljudet och den bedjande och bönande sången, för att inte tala om synthslingorna som spär på spänningen. Några år senare närmare bestämt 1983 omformerade sig bandet och antog namnet Nick Cave And The Bad Seeds.


Mr Clarinet / The Birthday Party (1980)

"Tennessee Pusher"

Old Crow Medicine Show är en relativt ny upptäckt. Det är ett gott gäng som håller ställningarna. De får gamla takter att låta som något nytt och originellt. Det är svårt att inte smittas av deras spelglädje och den åsikten är jag inte ensam om att döma av de livebilder som följer med videon här...


"Heartbroken hard times never got us down"


Caroline / Old Crow Medicine Show (2008)

Söndagskväll

Enjoy yourself är en snygg inramning och viktig påminnelse just en sådan här kväll..."Enjoy yourself it's later than you think"...


Enjoy Yourself / The Specials (1980)

En lista

Trots allt eller hur som helst så följer här en lista med inhandlade och intressanta album utan inbördes rangordning från innevarande år:

Andrew Bird - Noble Beast
Bonnie 'Prince' Billy - Beware
Buddy & Julie Miller - Written In Chalk
Clem Snide - Hungry Bird
The Handsome Family - Honey Moon
Neil Young - Fork In The Road
Neko Case - Middle Cyclone

McLennan & Forster

Lighting Fires / Grant McLennan (1992)




Baby Stones / Robert Forster (1990)

Listors vara eller...

Jag klickar runt på diverse bloggar (ofta musikbloggar men inte alltid - även andra bloggar om musik, även om det inte är ett huvudsyfte) och slås av fixeringen vid listor (av låtar, skivor, band etc). Dessa listor är också i hög grad länkade och/eller knutna till Spotify. Periodvis har man själv kastat sig in i dylika projekt med stor energi och glädje. Men efter att ha tittat igenom alltför många listor på diverse bloggar och toppat det hela med den amerikanska tidskriften "The Rolling Stone 500 greatest albums of all time" (det fanns också en likadan lista för sånger) känner jag en viss matthet.

Av de tio främsta albumen (av de 500 bästa) innehar jag fem. Två av dem hör till Bob Dylan nämligen Highway 61 Revisited och Blonde On Blonde. De andra tre är Sgt. Pepper's Loney Hearts Club Band, What's Going On och London Calling med i tur och ordning The Beatles, Marvin Gaye och The Clash. Så nu är det rapporterat.

Fyra platser av listans 10 innehas förresten av The Beatles och då kanske man undrar varför jag bara äger en av dessa plattor. The Beatles inflytande på rockmusiken är monumentalt, det kommer man inte ifrån. Själv har jag dock ett något tveeggat förhållande till The Beatles. De är bra och jag har vuxit upp med dem men samtidigt har de spelats överallt och hela tiden så mycket att de nästan slitits ut, enligt mitt förmenande. Ibland har det känts som att man inte behöver äga något album med dem eftersom man ändå inte har kunnat undgå att höra dem...

Men det var inte vid The Beatles jag skulle stanna utan vid själva listorna. Det känns ibland som att själva musiken kommer något i skymundan. Det är inte musiken och texterna man diskuterar utan det blir listan och själva uppradandet som blir det centrala, inte själva känslan eller den upplevelse som musiken kan ge.

Vägar korsas

Förra året hörde jag åter Robert Forster från The Go-Betweens efter ganska många år. Hans sång Demon Days från albumet The Evangelist grep mig. "But something's not right, Sometings gone wrong". Hans gamla bandkamrat från The Go-Betweens Grant McLennan dog 2006.

The Go-Betweens var ett av alla dessa australiensiska band som styrde kosan mot de brittiska öarna i slutet av 1970-talet. De var ett band med ett visst vemod (som fortfarande finns kvar hos Robert Forster). Det var fjärran från det australiensiska macho-idealet (stora knivar bl.a.) som var förhärskande vid den här tiden. Tillsammans med Nick Caves The Birthday Party samt senare förmågor som Midnight Oil och The Triffids tillhörde de mina favoriter "from down under". Ånyo hittar jag tillbaka till The Go-Betweens. Lyssna här:


"I'm keeping you right here"
(Forster/McLennan)


Right Here / The Go-Betweens (1987)

"En unik...

musikskribent" lyder rubriken jag läser i Sydsvenskan nyss hemkommen...

Lennart Persson är bortgången. Jag vet att han tog en paus för ett tag sedan på grund av sjukdom. Det stod att läsa på hemsidan men det här... Jag har tidigare i det här sammanhanget omnämnt skivaffären Musik & Konst i Malmö och de nya band, artister och skivor jag fick med mig därifrån speciellt under 1980-talets första hälft. Somliga tack vare Lennart Persson personligen. När jag nu läser hur vänner och hans läsare minns honom känns somligt av det som skrivs igen. Han var en inspiratör med sin kunskap och sitt engagemang.

Somerville med Pernice Brothers skapar associationer på flera sätt. Låten kommer förresten från deras album Live A Little.


Somerville / Pernice Brothers (2006)

Komma hem...

Just Like The Rain / Richard Hawley (2006)

En till, allvar

Serious / Richard Hawley (2007)

Resor i tid och rum

Valentine / Richard Hawley (2007)

Ytterligare

Echo & The Bunnymen från Liverpool kommer också till Way Out West för en klubbspelning meddelas det och de hyllas (såklart) på WOW:s hemsida. Deras album Ocean Rain från 1984 är på tapeten igen. Det är en hyllad skiva, deras mästerverk kan man läsa på Wikipedia. Jag har dock för mig att albumet också blev något ifrågasatt då det begav sig. Själv var/är jag mest förtjust i albumet Heaven Up Here från 1981, även om Ocean Rain också tillhör deras bättre skivor. Här är en av mina favoriter från den senare skivan:


Nocturnal Me / Echo & The Bunnymen (1984)

I augusti

Jenny Lewis, en Bob Dylan favorit, är klar för Way Out West i Göteborg i Augusti.


You Are What You Love / Jenny Lewis with The Watson Twins (2005)

I gott slag

Paul Weller, tidigare i The Jam och The Style Council, får avsluta dagens övningar.


From The Floorboards Up / Paul Weller (2005)

Mer The Jayhawks

Ytterligare två videoklipp med Mark olson & Gary Louris att njuta till. Det första med Turn Your Pretty Name Around som de för övrigt spelade på KB i Malmö och kommer från deras album Ready For The Flood. Det andra klippet är en upptagning från självaste KB i Malmö den 6 maj i år, som någon driftig person spelat in och lagt ut på YouTube (det är förresten inte jag). Ljudet är sådär men i det här fallet har det mindre betydelse...


Turn your Pretty Name Around / Mark Olson & Gary Louris (2008)




Angelyne / Mark Olson & Gary Louris (2003, The Jayhawks)

Låtlistan

Här följer spellistan för Mark Olson & Gary Louris på KB i Malmö 6 maj 2009. Den är komplett sånär som på en sång som jag inte känner igen. Det kan vara en cover men jag går bet på den trots ivrigt googlande på diverse textrader och fragment.

Självklart spelade de flera låtar från såväl den nya gemensamma skivan Ready For the Flood som de två gemensamma Jayhawks-albumen från 1990-talet Hollywood Town Hall och Tomorrow the Green Grass. En sång Angelyne härstammar från albumet Rainy day Music och Gary Louris "egna tid" i The Jayhawks och en annan December's Child kommer från Mark Olson And The Creekdippers album med samma namn. Till min stora glädje och helt oväntat spelade de också Precious Time. En låt de skrev och spelade in tillsammans med Maria McKee på hennes album You Gotta Sin To Get Saved 1993.


1. Doves And Stones (RFTF)
2. Pray For Me (TtGG)
3. Nothing Left To Borrow (TtGG)
4. Angleyne (RDM)
5. Bloody Hands (RFTF)
6. Red's Song (TtGG)
7. Turn Your Pretty Name Around (RFTF)
8. See Him On The Street (TtGG)
9. Saturday Morning On Sunday Street (RFTF)
10. Chamberlain, SD (RFTF)
11. December's Child (DC)
12. ???
13. Take Me With You (when You Go) (HTH)
14. Waiting For The Sun (HTH)
15. When The Winds Comes Up (RFTF)
16. Black Eyes (RFTF)
17. Settled Down Like Rain (HTH)
18. Precious Time (YGSTGS)
19. The Trap's Been Set (RFTF)
20. Blue (TtGG)


DC - Decembers Child / Mark Olson And The Creekdippers
HTH - Hollywood Town Hall / The Jayhawks
RDM - Rainy Day Music / The Jayhawks
RFTF - Ready For The Flood / Mark Olson & Gary Louris
TtGG - Tomorrow the Green Grass / The Jayhawks

Mark Olson & Gary Louris

Konserten med Mark Olson & Gary Louris samt Ingunn Ringvold (eller Sailorine) var riktigt bra på KB i Malmö den 6 maj. Förväntningarna infriades med råge trots att de var ganska högt uppskruvade. Deras skiva Ready For The Flood eller som den numera kanske ska kallas (enligt Louris) "Ready for the flu" har spelats flitigt den senaste tiden och låtarna har virvlat runt i mitt sinne. Denna virvelström tilltog efter konserten och låtarna liksom för den delen hela albumet har nått nya höjder. Malmöspelningen inleddes med Doves And Stones från nyss nämnda album:


Doves And Stones / Mark Olson & Gary Louris (2008)

Läser i tidningen

"Are we so cold and distant? No one swims out to save him in the river. Everyone saw, no one remembered. How'd we get so tired and helpless?" sjunger Mark Olson och Gary Louris i låten Chamberlain, SD så här dagen före. Samtidigt läser jag i tidningen - "Kämpade för mannens liv medan folk gick förbi". Se här:

http://www.sydostran.se/index.74517---1.html

"It breaks. It breaks. It breaks." sjunger Conor Oberst och de andra i Bright Eyes alltmer desperata...


Four Winds / Bright Eyes (2007)

5:e maj

Vad passar bättre än Morrissey en sådan här dag? Och varför inte Dagenham Dave..."Head in the clouds" och så vidare...


Dagenham Dave / Morrissey (1995)

SORT SOL

En dansk favorit och en ruggigt (i positiv bemärkelse) bra låt...


Brogue / Sort Sol (2001)

Årets sång 2009 (redan nu) ...

...om inte så är det här en otvetydigt klar aspirant på utmärkelsen men det är klart att det är klart nu. Det här är årets låt! Med en sådan text och ett sådant arrangemang och så Bonnie "Prince" Billys (eller Will Oldham) röst som toppar det hela. Det skapar rysningar och vilket lyckopiller det är "Like the end of something wonderful sometimes". Videon kommer en gång till för er som missat den - kolla nu in den riktigt noga. Det här är stor konst eller kanske ännu hellre ren och skär glädje! Och nya albumet Beware är ute och på väg...


I Am Goodbye / Bonnie 'Prince' Billy (2009)

"It's all up to you"

I inlägget om The Heart Throbs tidigare idag nämndes och jämfördes dessa med det walesiska bandet The Darling Buds. Själv är jag av en annan uppfattning men det får vara upp till var och en att jämföra och avgöra... Bra är de i alla fall, var och en på sitt sätt, eller...



It's All Up To You / The Darling Buds (1988)

Efterlängtat

Kristin Hersh från Throwing Muses fick en stark start på sin solokarriär med Your Ghost. Den är avskalad och vacker. Och självaste Michael Stipe (R.E.M.) hörs och syns i videon.


"I think last night, You were driving circles around me"


Your Ghost / Kristin Hersh (1994)

Drömmar

The Heart Throbs upptäckte jag möjligtvis genom MTV-programmet 120 Minutes, som sändes på söndagskvällarna mellan 1986 och 2000 (2001-2003). Programmets kvalitet varierade en del under dessa år men det var och är i vilket fall som helst det enda vettiga och seriösa den kanalen har åstadkommit. Själv såg jag programmet regelbundet (om jag inte jobbade) mellan åren 1989 och 1991 och fick en mängd intressanta tips på ny och bra musik. Det var också ett gott alternativ och ett fint titthål in i nya spännande musikvärldar under en period då de gamla och stora, etablerade artisterna inte hade mycket att komma med utan mest kändes trötta.

The Heart Throbs startade 1987 och lade av 1993 efter tre album och en mängd singlar. De fick aldrig det genombrott som bandmedlemmarna eftersträvade. Rent musikaliskt jämförs de med de samtida banden Lush, The Darling Buds och The Primitives. Själv upplever jag att det finns ett större släktskap mellan The Heart Throbs å ena sidan och The Sundays och The Pale Saints å andra. De inflytelserika och hyllade Cocteau Twins anar jag också i bakgrunden. Jag noterar nu också släktskapet mellan tvillingsystrarna Rose Carlotti och Rachel DeFreitas i bandet och Echo & The Bunymens trummis Pete DeFreitas.

Apropå uteblivna kommersiella framgångar och en del kommentarer jag stött på på nätet av typen att med den här musiken borde de ha fått eller åtminstone varit värda ett större genombrott. Det här kan jag väl hålla med om men The Heart Throbs musik är/var nog inte tillräckligt mainstream för att falla en större allmänhet i smaken. Det fanns (finns) nog inte heller tillräckligt med plats för det lite allvarligare och eftertänksamma. Någon annan skulle kanske säga att de var alldeles för tidsbundna i sin musik och därför saknade den potential som krävdes för att få ett större genombrott. För den delen är det väldigt få eller i alla fall ett begränsat antal band som lyckas hålla sig kvar i toppen för en större publik under en längre tidsperiod. Å andra sidan kan det tyckas mig att det är större att ha åstadkommit något, som får de gamla fansen att känna att de inte hade fel för det var bra och nu kanske deras musik kan locka till sig nya fans, än att få ett stort genombrott och köra fast efter första skivan för att sedan falla i total glömska och framstå som en parentes för eftervärlden...


Dreamtime / The Heart Throbs (1990)




Hooligan / The Heart Throbs (1992)

1:a maj

Vad passar väl bättre än Billy Bragg en sådan här dag? Han håller stilen till skillnad mot somliga andra som borde veta bättre. I videoklippet som följer uppträder han tillsammans med Kate Nash. De kompletterar varandra väl och det känns helt rätt att knyta ihop Foundations av Kate Nash med Billy Braggs A new England.

Publiken i det här klippet är "något" större till antalet än den som bevistade Billy Braggs spelning på Kolingsborg i Stockholm någon gång vid mitten av 1980-talet. Det var en bra spelning men publiken var lätträknad och de som var där var inte heller speciellt entusiastiska. De var kanske inte redo för Billy Bragg...


Foundations, A New England / Kate Nash, Billy Bragg