"They felt so good it hurt"

Jason Lytles senaste album Yours Truly, The Commuter är riktigt bra. På skivan finns det ett litet klistermärke med följande upplysning: Grandaddy mastermind Jason Lytle returns with his first solo record; poignant, hopeful & spirited. Jag kan väl inte annat än hålla med.

Samtidigt upptäcker jag att Andres Lokko (i Aftonbladet) skönjer en ny trend i engelsk litteratur. Brittiska musiker (bl.a. Jarvis Cocker, Elvis Costello och Kathryn Williams) samt diverse andra författare och skribenter omfamnar och svärmar över brittiska vattendrag.

Mina tankar går till Grandaddy och The Group Who Couldn't Say från albumet Sumday. Här berättar Lytle historien om arbetslaget som sålde så mycket "more stuff than the other guys" att de belönades med en "outdoor day". Deltagarnas möte med naturen skildras i några sekvenser "Holly saw a certain bird, but she couldn't work up any words, she kind of lost her shoes and lost her mind, then smashed her phone upon a fallen pine, Daryle couldn't talk at all, he wondered how the trees had grown to be so tall, he calculated all the height and width and density, for insurance purposes" och "Becky wondered why , she'd never noticed dragonflies (...) And then the supervisor stood, right in the creek and it felt really good".

Ja, jag har väl tidigare nämnt att Jason Lytle lämnade Kalifornien för Montanas skogar. Apropå naturromantiska svärmerier och en brittisk nygrön våg som Lokko skriver om i Aftonbladet. Jämförelsen mellan Lytle å ena sidan och den brittiska vågen å andra ska kanske inte dras för långt. Det var kanske mer av en ofärdig tankegång än...


Brand New Sun / Jason Lytle (2009)