Ready For The Flood

Ja, här är de äntligen! Mark Olson & Gary Louris from The Jayhawks...

Som en ren bonus

Det här videoklippet var svårt att undvika. En låt från min favoritskiva Heaven Up Here av och med Echo & The Bunnymen.


With A Hip / Echo & The Bunnymen (1981)

Sist av de tre

Seven Minutes To Midnight / Wah! (1980)



Vad beträffar videoklippet finns det väl en del att önska men ha överseende - låten är trots allt det viktiga.

Nästa av de tre

All My Colours / Echo & The Bunnymen (1981)

En av de tre

Reward / The Teardrop Explodes (1981)

Ännu en 80-talare

Liverpool, slutet av 1970-talet, postpunk och neo-psychedelia, The Crucial Three - 1. Pete Wylie/Wah!, 2. Ian McCulloch/Echo & The Bunnymen samt 3. Julian Cope/The Teardrop Explodes.

Men istället för ovanstående blir det Ian McNabb och Icicle Works med en riktig höjdare...

Love Is A Wonderful Colour / Icicle Works (1983)

Bara en till

Den här vackra, spanskklingande låten Spaniard kommer från samma album som föregående Does This Hurt?, nämligen Everything's Alright Forever. Spetsa öronen extra vid cirka 2,20 minuter...


Spaniard / The Boo Radleys (1992)

Shoegazing

Noterar att My Bloody Valentine återfinns (till mångas glädje) i årets upplaga av Way Out West. Det ska bli intressant att återstifta bekantskapen med detta band. Till en början förstod jag aldrig riktigt varför så många blev så till sig av detta band, tills jag såg dem på Brixton Academy i London 1992 (tillsammans med Blur, Dinosaur Jr och The Jesus & Mary Chain!!!). Live var det något magiskt över dem men på skiva måste jag tillstå att de aldrig lyckades få till det. Hur jag än försökte, varken hörde eller återupplevde jag på skiva den skönhet och magi i deras musikaliska larm, som jag gjorde då live i Brixton.

Ett annat band, i den här brittiska gitarrlarmiga shoegazinggenren, som bättre lyckades överföra sitt sound till skiva var The Boo Radleys. 1992 stod de skimrande på Teaterladans scen i Hultsfred. För övrigt spelade The wedding Present, ett annat av mina (dåtida) favoritband på samma scen 1992, vilket också var en extraordinär upplevelse vill jag minnas.


Does This Hurt? / The Boo Radleys (1992)

Blue

Det tog några år för The Jayhawks att följa upp albumet från 1992, Hollywood Town Hall. 1995 kom dock uppföljaren Tomorrow The Green Grass och singeln Blue, som många av bandets fans brukar framhålla som en höjdpunkt i bandets karriär. Och visst är Blue magisk, även om jag personligen rankar många andra Jayhawks-låtar lika högt. Som album räknat har jag alltid upplevt Hollywood Town Hall som mer sammanhållet än det senare Tomorrow The Green Grass.

Mitt helhetsintryck av albumet förblir alltså splittrat, trots alla fina sånger. Hur som helst är det kanske så att jag påverkades av det som hände senare samma år 1995, då en av de mer tongivande bandmedlemmarna Mark Olson hoppade av. Eller är det kanske så att bandet helt enkelt ville alldeles för mycket med albumet då de stod på randen av kommersiellt genombrott. Saken gynnades antagligen inte heller av att produktionen av skivan dessutom blev en kostsam affär. Trots Mark Olsons avhopp fortsatte bandet och gav ut ytterligare tre bra album innan de upplöstes. Att bandet är upplöst ska kanske tas med en nypa salt, eftersom det inte har gjorts något officiellt uttalande.


Blue / The Jayhawks (1995)

Det bästa

Idag - är det en sådan här dag (natt) eller kanske bara rätt tillfälle att ta fram det bästa. En ny vecka står för dörren och förväntningarna speglas möjligtvis i den låt jag har i sinnet just nu. Det är inte så att jag förväntar mig något speciellt av morgondagen eller för den delen veckan. Utan det bara känns rätt.

De forna The Jayhawks-medlemmarna Mark Olson och Gary Louris, som nyligen släppte sin första gemensamma skiva på flera år, kommer till Sverige i maj och det är klart att jag tänker vara på plats då. För några år sedan bevistade jag en entusiasmerande spelning med Mark Olson på ett svettigt Borderline i London. Men det här i maj kan bli något utöver det vanliga.

Även om jag upptäckte The Jayhawks med albumet "Hollywood Town Hall" redan 1992, lyckades jag aldrig få se dem live (vilket så klart grämer mig). Det här albumet förresten håller fortfarande riktigt bra. Så bra att jag räknar det som ett av mina absoluta favoritalbum alla kategorier. Speciellt gillar jag inledningspåret Waiting for the sun, även om alla låtarna har sin egen historia och kanske till och med lever sina egna liv...


Waiting For The Sun / The Jayhawks (1992)

80-90

Ännu en godbit från 1980-talet, House Of Love med magnifika Shine On. House Of Love bildades i Camberwell, London av bland annat Guy Chadwick och Terry Bickers 1986. Efter en handfull skivor lade de av 1993 men återkom med ett nytt album 2005 och turné.


Shine On / The House Of Love(1987/1990)

Ännu en måndag snart över

En riktig favorit (så klart) från 80-talet...


True Faith / New Order (1987)

En dag som denna

One Fine Day / Cracker (2002)

Kompromisslöst

Helg...det firas lämpligast med ett rejält stycke rock ur den tyngre och brötigare skolan...

Who Was In My Room Last Night? / Butthole Surfers (1993)

Butthole Surfers bildades av Gibby Haynes och Paul Leary i San Antonio, Texas i början av 1980-talet. Ovanstående låt härstammar från albumet Independent Worm Saloon från 1993 som producerades av ingen mindre än Led Zeppelins basist John Paul Jones. Gibby Haynes förresten lånade sin röst till Ministrys låt Jesus built my Hotrod från 1991, om någon minns den.

Dammigt och blåsigt

Gillian Welch och David Rawlings i en sprittande, smittande och inspirerande version av Red Clay Halo från albumet Time (The Revelator). Våren fortsätter sitt intåg...


Red Clay Halo / Gillian Welch (2001)

Vårsol och fötter

Snö, december och en vacker folkton som förstärks av Dawn McCarthys sång... "who played with me whenever it snowed"


Then The Letting Go / Bonnie 'Prince' Billy (2006)

Önskar man kunde...

Elevate Myself / Grandaddy (2006)

Hyllningar

Jag bevistade ett mycket sympatiskt musikarrangemang på Dunkers i Helsingborg i helgen. Kören After Eight tog med sin publik på en musikalisk resa genom livet. Den något underfundiga undertiteln "from sperm to worm..." ringar in vad föreställningen går ut på. De sjöng i vilket fall som helst väl valda sånger, allt från visa och rock till country och folkmusik, och självklart startade själva anrättningen med Monty Pythons Every Sperm Is Sacred.

Så har man vägarna förbi Hbg nästa helg (läs lördag 21/3 - två föreställningar 13.00 och 15.00) bör man bevista detta såväl musikaliska som humoristiska evenemang. Glöm Körslag och dylikt, det här var på riktigt!

Från en hyllning till en annan går mina tankar osökt till Mindy Smiths tolkning av Dolly Partons Jolene från albumet Just Because I'm A Woman - Songs Of Dolly Parton. Dolly Parton själv blev så förtjust i nykomlingen (då) Mindy Smith att hon medverkade i videoklippet.


Jolene / Mindy Smith (2003)

Mer skoj

Wrote For Luck (WFL) / Happy Mondays (1988)

Så kul det (nu) kan bli

Musik och glädje tillsammans är ett spörsmål jag funderar över emellanåt. Somliga band och artister lyckas väldigt bra med kombinationen. Madness är ett sådant bra exempel (enligt min mening) på föreningen av musik och humor. "The Nutty Boys" och "The Nutty Sound" är förstås ett självklart försök i denna strävan och antingen gillar man det eller gör man det inte men kopplingen finns där, oavsett vad man tycker. En del musik frammanar energi, piggar upp och får en i bra stämning, som Happy Mondays och WFL (Wrote For Luck på hög volym). Annan musik får en på gott humör genom den känsla/livsglädje (mer eller mindre personifierad) som förmedlas. Lavender Diamond och Imagine Our Love är ett sådant exempel.

The Housemartins från Hull är ett annat band som får mig att känna mig glad utan att jag riktigt kan förklara varför. Deras Five Get Over Excited från 1987 är kanske det bästa exemplet. Det är för övrigt en av mina favoritlåtar från 1980-talet och som sagt det bästa av allt är att den får mig på riktigt gott humör utan att jag kan ge en vettig förklaring. Till min stora glädje upptäcker jag nu också att house martin betyder hussvala. Det gör inte saken sämre eller kanske mindre roligt för en fågelentusiast.


Five Get Over Excited / The Housemartins (1987)

Just så här

David Eugene Edwards - nu i Woven Hand - förr i Sixteen Horsepower.


"it is no mystery
i know my way from here"


Hutterite Mile / Sixteen Horsepower (2002)

Fler gafflar i vägen

Med vänner som Steve Earle och Joe Ely, är det svårt svårt att gå förbi Reckless Kelly nu hemmahörande i Austin, Texas. Från deras senaste skiva Bulletproof (2008) kommer följande:


Ragged As The Road / Reckless Kelly (2008)

Atmosphere

Det ensligaste gitarrljudet, "Hoping for something more," ledsagas av en ruffigt återhållsam bas som stötigt men ändå försiktigt vandrar med. "I took the blame." Trummorna markerar rummet, som hela tiden hotar krympa, men öppnar sig, för att åter... "We'll share a drink and step outside, An angry voice and one who cried,". Så fortsätter kring-flackandet och synintryck registreras och uppfattas för att åter brytas och mattas... "Oh, I've walked on water, run through fire, Can't seem to feel it anymore."


New Dawn Fades / Joy Division (1979)

Way Out 09

Spellistan för Way Out West börjar ta form och här kommer några smakprov med två redan klara artister till Way Out West 2009. Först följer favoriterna Calexico (med förra årets bästa album Carried To Dust):

Crystal Frontier / Calexico (2001)




Cruel / Calexico (2006)





Och så kommer Band Of Horses, äntligen! Jag har grämt mig lite över att jag missade dem i Emmaboda för några år sedan men, men. De har medverkat här i bloggen tidigare men nu är det dags för en "ny" (i denna blogg bör jag tillägga) sång. Från deras första album Everything All The Time kommer här:

The Funeral / Band Of Horses (2006)

Ibland

Human Fly / The Cramps (1979)



"And I don't know why
but I say buzzzz"

Det är inte utan, att man känner sig lite låg...

...men varför inte kämpa emot? Och högklassig rockmusik är då inte det sämsta motvapnet. David Lowery lade ned Camper Van Beethoven och startade Cracker (tack och lov, inte för det förra men väl det senare). 1992 kom deras självbetitlade debutalbum med flera satiriska och ironiska rocklåtar som Teen Angst (inlägg och videoklipp 20/1), Happy Birthday To Me och Can I Take My Gun Up To Heaven seglade snabbt upp som personliga favoriter. Då 1992 snurrade Crackers första skiva tillsammans med "Hollywood Town Hall" av The Jayhawks mycket flitigt på spelaren och det är två skivor som står sig riktigt bra än idag.

Mitt motvapen Low kommer dock från Crackers andra album 1993. Tydligen blev den här låten något av ett genombrott för bandet och videon spelades flitigt på MTV. Bandet kom lite ur balans efter allt ståhej men de repade sig och tre år senare kom singeln I Hate My Generation. Därefter har de givit ut ett antal skivor som är väl värda att lyssna på, om man gillar rock med smak av country och blues.


Low / Cracker (1993)

Regn

Ena dagen sol... vår, tänker man... Men nej, så klart inte utan snöblandat regn och dis och dimma. Patty Griffin håller upp ett finger och känner av... Patty Griffin från Maine förresten har hållit på ett tag, sedan 1992 närmare bestämt. Det har blivit några skivor för egen del och gästspel hos andra artister. Hon är också en firad låtskrivare, bland annat Emmylou Harris och Dixie Chicks är speciellt förtjusta i hennes låtmaterial. Men även namnkunniga artister som Solomon Burke, Mary-Chapin Carpenter, Bette Midler och Linda Ronstadt med flera har spelat in hennes låtar.


Rain / Patty Griffin (2002)

När?

Ett av 2006 års bästa album var The Trials Of Van Occupanther med Midlake från Denton, Texas. Nu har det snart gått tre år och intet nytt från dem. Så det är inte utan att man undrar. Men de verkar vara på gång med något. Det finns ett arbetsnamn - The Courage Of Others. Jag hittar dock inte något datum eller månad men man får väl ge sig till tåls ett tag till. Ni, som inte har hört dem, får reparera skadan genom att lyssna på dem här exempelvis. Andra band som nämns i samband med Midlake är bland annat Radiohead, Jethro Tull, Grandaddy, Fleetwood Mac och Travis, en något brokig skara band. Döm själva...


Roscoe / Midlake (2006)




Head Home / Midlake (2006)