Drömmar

The Heart Throbs upptäckte jag möjligtvis genom MTV-programmet 120 Minutes, som sändes på söndagskvällarna mellan 1986 och 2000 (2001-2003). Programmets kvalitet varierade en del under dessa år men det var och är i vilket fall som helst det enda vettiga och seriösa den kanalen har åstadkommit. Själv såg jag programmet regelbundet (om jag inte jobbade) mellan åren 1989 och 1991 och fick en mängd intressanta tips på ny och bra musik. Det var också ett gott alternativ och ett fint titthål in i nya spännande musikvärldar under en period då de gamla och stora, etablerade artisterna inte hade mycket att komma med utan mest kändes trötta.

The Heart Throbs startade 1987 och lade av 1993 efter tre album och en mängd singlar. De fick aldrig det genombrott som bandmedlemmarna eftersträvade. Rent musikaliskt jämförs de med de samtida banden Lush, The Darling Buds och The Primitives. Själv upplever jag att det finns ett större släktskap mellan The Heart Throbs å ena sidan och The Sundays och The Pale Saints å andra. De inflytelserika och hyllade Cocteau Twins anar jag också i bakgrunden. Jag noterar nu också släktskapet mellan tvillingsystrarna Rose Carlotti och Rachel DeFreitas i bandet och Echo & The Bunymens trummis Pete DeFreitas.

Apropå uteblivna kommersiella framgångar och en del kommentarer jag stött på på nätet av typen att med den här musiken borde de ha fått eller åtminstone varit värda ett större genombrott. Det här kan jag väl hålla med om men The Heart Throbs musik är/var nog inte tillräckligt mainstream för att falla en större allmänhet i smaken. Det fanns (finns) nog inte heller tillräckligt med plats för det lite allvarligare och eftertänksamma. Någon annan skulle kanske säga att de var alldeles för tidsbundna i sin musik och därför saknade den potential som krävdes för att få ett större genombrott. För den delen är det väldigt få eller i alla fall ett begränsat antal band som lyckas hålla sig kvar i toppen för en större publik under en längre tidsperiod. Å andra sidan kan det tyckas mig att det är större att ha åstadkommit något, som får de gamla fansen att känna att de inte hade fel för det var bra och nu kanske deras musik kan locka till sig nya fans, än att få ett stort genombrott och köra fast efter första skivan för att sedan falla i total glömska och framstå som en parentes för eftervärlden...


Dreamtime / The Heart Throbs (1990)




Hooligan / The Heart Throbs (1992)