Listors vara eller...

Jag klickar runt på diverse bloggar (ofta musikbloggar men inte alltid - även andra bloggar om musik, även om det inte är ett huvudsyfte) och slås av fixeringen vid listor (av låtar, skivor, band etc). Dessa listor är också i hög grad länkade och/eller knutna till Spotify. Periodvis har man själv kastat sig in i dylika projekt med stor energi och glädje. Men efter att ha tittat igenom alltför många listor på diverse bloggar och toppat det hela med den amerikanska tidskriften "The Rolling Stone 500 greatest albums of all time" (det fanns också en likadan lista för sånger) känner jag en viss matthet.

Av de tio främsta albumen (av de 500 bästa) innehar jag fem. Två av dem hör till Bob Dylan nämligen Highway 61 Revisited och Blonde On Blonde. De andra tre är Sgt. Pepper's Loney Hearts Club Band, What's Going On och London Calling med i tur och ordning The Beatles, Marvin Gaye och The Clash. Så nu är det rapporterat.

Fyra platser av listans 10 innehas förresten av The Beatles och då kanske man undrar varför jag bara äger en av dessa plattor. The Beatles inflytande på rockmusiken är monumentalt, det kommer man inte ifrån. Själv har jag dock ett något tveeggat förhållande till The Beatles. De är bra och jag har vuxit upp med dem men samtidigt har de spelats överallt och hela tiden så mycket att de nästan slitits ut, enligt mitt förmenande. Ibland har det känts som att man inte behöver äga något album med dem eftersom man ändå inte har kunnat undgå att höra dem...

Men det var inte vid The Beatles jag skulle stanna utan vid själva listorna. Det känns ibland som att själva musiken kommer något i skymundan. Det är inte musiken och texterna man diskuterar utan det blir listan och själva uppradandet som blir det centrala, inte själva känslan eller den upplevelse som musiken kan ge.